TRO & HOPP

21:a december 2014. Mensen är fyra dagar sen och jag har tagit fyra negativa gravtest. Hela förmiddagen har jag varit i stallet och om en timma kommer våra föräldrar över på glöggprovning. Får en impuls att kissa i en mugg och ta det sparade Clear Blue-testet, trots att jag tidigare i morse testad negativt. Doppa spetsen i 15 sekunder, vänta. Lägger testet på handfatet och börjar förbereda mögelosten och pepparkakorna. Går tillbaka in i badrumet. Kollar på testet. Ser ett svagt plus. Eller? Hjärtat slår i 120, det är faktiskt ett plus! Läser instruktionerna, även ett svagt plus är ett plus. Men tänk om det är fel ändå? Blir alldeles skakig. Förbereder resten inför glöggmyset och tänker att jag måste veta säkert. Det är söndag, men apoteket på USÖ är öppet. Köper ett dubbelpack Clear Blue med veckoindikator. Tänker att jag ska hålla mig ifrån att kissa tills våra föräldrar har åkt och sen testa igen. 

 

Johan kommer hem samtidigt som våra föräldrar och jag smyger med mig testet in i klädkammaren och frågar viskande om han kan se ett plus. Han nekar. Tycker det ser blankt ut. Vi provar starkvinsglögg och äter kex med mögelost. 

 

När föräldrarna har åkt kissar jag i en mugg igen. Doppar stickan enligt instruktionerna och väntar. Törs knappt titta. Efter vad som känns som en evighet lyser "Gravid 1-2" på stickan och jag känner glädjetårarna rulla ner för kinderna. Visar Johan, som tittar på TV, stickan. Han förstår inte först, frågar vad 1-2 betyder. Sen förstår han. Vi kramas länge. Jag gråter. Han har tårar i ögonen. Vi ska bli föräldrar! Vårt första barn beräknas komma i slutet på augusti! 

 

Dagen efter känns det fortfarande helt overkligt. Vi som bestämde oss för bara två månader sen att det äntligen var dags att börja försöka få barn. Jag som velat haft barn i flera år, men Johan har inte känt sig redo. I månadsskiftet oktober/november pratade vi igen om barn och min barnlängtan och i samband med det så slängde vi våra återstående kondomer. Köpte ägglossningstester men hittade ingen ägglossning i november. Hade tjejmiddag där två av mina vänner berättade att de försökt få barn i över två år och nu stog på kö för IVF. Blev så vansinnigt rädd att inte heller vi skulle kunna få barn. Hittade dock ägglossning i december och räknade i samband med det ut att min lutealfas bara är 9-11 dagar lång, vilket kan innebära att det blir svårare att bli gravid. Ångest. Sen visade det sig att det tog sig på första riktiga försöket. Lyckan var total.

 

Både Johan och jag blev så otroligt glada över att vi skulle få ett barn tillsammans. Vi funderade över namn och hur och när vi skulle berätta för våra föräldrar och vänner. Jag ville gärna berätta redan på julafton, men efter att ha läst om att missfallsrisken är runt 30% så ville Johan vänta med att berätta.

 

Dagen innan julafton, efter fem timmar i stallet, kom jag hem och upptäckte en stor blodfläck i trosorna. Panikkänslor. Googlade intensivt och insåg att det kan vara en normal blödning och det kan vara början på ett missfall. Intalade mig själv att det förmodligen var en normal blödning och att det självklart skulle gå bra. Vi skulle ju få ett barn!

 

Under natten kom det mera blod. Jag hade läst om att även om man får ett missfall så kan graviditetstesterna fortsätta visa positivit i flera veckor. Tog ändå ett nytt graviditetstest. Tänkte att kanske står det "Gravid 2-3" och då är blödningen troligtvis ofarlig. Istället möts jag av ett "inte gravid". Slag i magen. Kryper ner bredvid Johan och gråter tyst mot hans bröst. Vi har förlorat vårt första barn.